Vaddå jag ger dig min morgon? Ge mig hela din jävla dag.

Jag vill plocka upp mina smycket från ditt nattduksbord. Sömndrucket dra på mig ringarna och trä armbandet på min smala handled. Sen vill jag lägga handen på din bröstkorg, så att den vackra texten på ringen ligger ovanpå dina hjärtslag. Efter det skulle jag smyga alldeles tyst in till badrummet och dricka vatten ur kranen. Efter det skulle jag ta på mig skorna med vinfläckar och öppna dörren och höra mitt hjärta brista i samma sekund som låset vrids om, och gå nerför alla trappor, i hopp om att mina klackar hörs mindre än hissen. Gå för att kanske aldrig komma tillbaka. Eller gå för att kanske komma tillbaka.

Jag skulle förmodligen hellre dricka klorin än att låta dig veta att jag redan har döpt våra barn. Din uppfattning om mig är så jävla skev som en skev uppfattning kan bli. Jag är ingen enkel människa. Anledningen till att jag sitter och leker med fingrarna på vinglaset och skickar ett enkelt sms, tar en enkel promenad hem till dig och enkelt klär av mig är för att du vill ha mig så. Enkel. Det är allt jag är för dig. Enkel. Enkelt. Enkla. Lätt att förstå. Okomplicerad. Jag gör allt för att inte vara i vägen. För att inte vara desperat, patetisk och irriterande. Så jag blir enkel. Enkelt va?

Jag har god lust att be mig själv dra åt helvete, köpa ett par rakblad och ta mig ett bad eller helt enkelt sluta. Lägga av och lägga ner. Inte vara tillgänglig. Försvinna. Gå. För att kanske aldrig komma tillbaka.